Förenta Nationernas säkerhetsråd, där Sverige nu ingår, antog nyligen en resolution som förkunnar att Israels bosättningar – inklusive vår huvudstad Jerusalem och den plats där templet en gång stod – är illegala och att Israel måste avsäga sig dem.
av Yair Lapid
När medlemmarna i rådet insåg att beslutet väckte ilska hos det stora flertalet av israelerna, inklusive oppositionen, låtsades de som om de inte förstod. ”Det är inte ett anti-israeliskt beslut”, sade ledare från olika länder till oss. ”Beslutet handlar bara om bosättningarna.”
Detta är lika logiskt som om Israel skulle förklara att man vill påbörja nya samtal kring de flera hundra år gamla gränstraktaten mellan Sverige och Norge eftersom de anses vara historiskt orättvisa. ”Det är inte ett anti-svenskt beslut”, skulle vi säga till våra vänner i Sverige. ”Det handlar bara om gränsen.”
Jag tänker mig att ni skulle säga att detta vore en grov inblandning i Sveriges inre angelägenheter. Den israeliska ambassadören skulle kallas till utrikesdepartementet och artigt få höra att vi borde sluta blanda oss i frågor vi inte vet något om.
Det är exakt så vi känner.
Det finns många anledningar till att den diplomatiska processen mellan Israel och palestinierna har kört fast. Huvudanledningen är att palestinierna minst tre gånger har vägrat att acceptera ett land på över 90 procent av marken. Om de verkligen ville ha en stat hade de bara behövt säga ”ja”.
Men de svarade ”nej”. Varför? Eftersom Förenta Nationernas säkerhetsråd har övertygat dem om att det inte finns någon anledning att bemöda sig om att nå en kompromiss som leder till fred. Allt de behöver göra är att säga ”nej”, så fortsätter kraven på Israel att växa.
Förenta Nationernas säkerhetsråd glömmer att palestinierna varje gång de givits en möjlighet till självstyre i stället har ägnat sig åt terrorism. Senast detta skedde var 2005, då Israel drog sig tillbaka från hela Gazaremsan och inte lämnade kvar en enda soldat eller bosättare. Palestinierna svarade med att välja in Hamas, en mordlysten terrororganisation, och att skjuta över 15 000 raketer mot israeliska civila.
Om vi blickar norrut, mot vår gräns till Syrien, kan vi se vad som händer med länder som förlorar kontrollen över sin egen säkerhet. Mer än 400 000 människor har dödats i det kriget, och det enda säkerhetsrådet gjort är att artigt uttrycka sin förfäran. Av någon anledning kände säkerhetsrådet att det var mer brådskande att angripa Israel, ett land som söker fred och som är hängivet demokratin.
Israel är och förblir angeläget om att försöka nå en diplomatisk lösning. Vi vill bara inte kommenderas utifrån. Medlemmarna i säkerhetsrådet är kanske inte bekymrade över att ta risker kring vår säkerhet, men om deras chansning misslyckas kommer ingen att skjuta 15 000 nya raketer mot svenska barn. De raketerna kommer att skjutas mot israeliska barn. Våra barn.
När Sverige nu tar plats i säkerhetsrådet hoppas vi att landet skänker en mer balanserad och resonlig röst till säkerhetsrådet än den som hörts på sistone.
